* rajraj*

Mr Outlaw hade, likt många andra kommunalanställda, siktet inställt på att bli en full fan på den årliga julfesten. Ja, vaddå? Gratis är gott. Man är ju inte mer än människa? Dessutom är umgänge med merparten av kollegialet att föredra under någon form av mental bedövning.
Såhär i efterhand kan sägas att man ska tacka sin lyckliga stjärna för den lille tjommen iförd vitt på högeraxeln. Han drog i handbromsen tidigt. Så tidigt att en katastrof gick förhindra. För katastrof, det hade det kunnat bli. Mer än vanligt alltså.
Sammanfattningsvis kan sägas att en unisont kåtslag måtte ha drabbat hela kåren, för
t.o.m. lilla gråa sura tanten med knytblus i receptionen efterlämnade snigelspår efter sig. Folk slet och drog i varandra som besatta, och jag räknade till inte mindre sju (udda par – jag vet) människor glömde gå hem innan de gick och lade sig. Gud vet hur många fler det var som stämde av sitt marknadsvärde på köttmarknaden och idkade samkväm i någon sunkig städskrubb.
Tänk att den kommunala samlingslokalen kunde omvandlas till en sådan tryckkokare. Hade man haft känselspröten ute i tid hade man ju tagit med någon form av teknisk anordning för att föreviga eländet.
Bara innehavet av denna film hade inneburit en fallskärm som hade fått Mats Lagerqvist att bli grön av avund.
Men nu: Ingen film. Ingen salongsberusning. På jobbet: ingen som kom ihåg/ville minnas.

1-183 till kommunalarna. Där sprack nollan.
Fan också.

Nya tag

En mycket lokal mutation av efterblivenhet har drabbat kommunen och vidare kanaliserats ner i socialchefen.
Vi kallar den apan (efter serintehörinteförstårinte).
Det är oomtvistligt att gjorde sitt intåg i kommunen någongång under senvåren år 1989 eftersom förfallet väl sammanfaller med rekryteringen av ovan nämnda socialchef.
Idag fick kommunen ånyo ta del av utkomsten av detta vansinnets irrfärder.
För ganska exakt 3 år sedan kom någon – läs socialchefen – på den brillianta idén att anställa en excon/exjunkie som mentor i ett projekt för ungdomar på glid.

Döm av hans förvåning när han häromdagen ställdes till svars för att mentorn hade låtit kidsen porrsurfa och hänga med på fester med mindre nogräknade vuxna.

”Det som var en så bra idé?” Och dessutom i ett projekt understött av EU-medel med lönebidrag för ovan nämnda mentor. En ren vinstaffär helt enkel - på pappret.
Jo, tjena. Det här med LOAs regler om kompetenskrav och lämplighet kändes inte aktuellt att applicera vidrekryteringen – den här gången heller?

Det bästa av allt är att han FORTFARANDE tycker att det ”i grunden var en bra ide´”.
Dessvärre har jag inget mer spektakulärt att rapportera. Tyvärr.
Men det kommer – alldeles säkert. Man befinner ju sig i rätt element för vansinnigheter så det känns mer oundvikligt än förvånansvärt när det inträffar. Be patient.

Sverige vs invandrarna 0-1

Baconfeber. Föredrag av Primärvården i en ”lågsegregerad del av kommunen”. Stort pådrag. Fyra olika tolkar.
Vinsterna av vaccinering proklamerades. Säljpitchen ”gratis” användes i runda slängar åttahundratjugotvå gånger (tappade räkningen strax efter åttahundra).

Ganska spännande att se hur propagandan skiljer sig relaterat de andra kommundelarna.

Ingen säger flaska, trots VC-chefens närmast cirkusliknande försök till reaktioner.
Till slut, efter ca 2 timmar utbrister en skäggig man i främre bänkraden (som skruvat på sig sedan presentationen):

”Vaddå svin? Vi äter inte gris.”'

Det är då man känner att man ställt utom allt tvivel har gjort ett schysst jobb.
Knock-out och home-run i ett. Mot öppet mål.
Det tog fyra timmar till att reda ut efterdyningarna. Det var fanimej rätt åt dem.

Mr Outlaw checkade ut – småflinandes – strax efter grisdebatten körde igång.

Ctrl, Alt, Delete

Idag i korridoren:
”Hallå. Är det någon som vet vad man gör om man får en varning om att det minsta virtuella minnet är för lågt?”
[Virtuell = icke verklig]

I Mr Outlaws huvud: ”Ööööh. Testa livet utanför kommunhuset?”
Bara ett förslag liksom.

Teknikens under

Vi har fått en ny IT-chef. Yep.
Som står i bjärt kontrast till vår föregående (foppatofflor, flottigt hår och konstant med kaksmulor i skägget).
Den här snubben tillhör Staël von Holstein-klanen. Fast i glesbygdstappning då. Kostym. Backslick. Och med en slips vars knut avslöjar att den knöts av hans morsa till hans examensdag 1984 för den är i princip knappnålsstor.

Frågan alla ställer sig just nu är om han är ung eller bara ser löjligt ung ut. Möjligen både ock?
Folk närmar sig honom som vampyrerna i From Dusk til Dawn och ställer efterforskande frågor. Vars svar sedan debatteras vilt i korridorerna.

Man kan säga att jobbet ligger lite nere för tillfället. Större saker är på gång.
Å andra sidan medför avbrottet per automatik en kraftig nedgång i antalet IT-ärenden.
Mjukstart för spolingen. Hoppas han aldrig fattar vidden av detta – som vid en kortanalys kan tolkas som en mjukstart – snart bryter helvetet lös.
Welcome to Hall of Hell.

Game, set match

Dagens klantarsel-pris delas ut till personalchefen som efter rekordkorta fem minuters tal till de anställda hade lyckats snurra upp sig själv i resonemang som lämnade ett ointagligt underläge.
Inte ens Kommunchefens överslätande inlägg tog honom fram till tie-break. Det var liksom 0-30 i egen serve med påföljande dubbelfel.
Kort resumé av matchen:

Kommuninformation i cafeterian. ALLA kommunanställda på plats. Ekonomichefen föredrar budgetläget. Domedagspredikan.
Personalchefen tar över för att meddela hur man tänker lösa personalkostnaderna, och försöker lätta upp stämningen lite:

”Har nån dött eller? Alltså, det gör inget, eller jag menar, det vore ju trist, men det är helt ok om ni inte är på humör. Men. [nervöst fniss] Alltså. [harkling] Hehehe. [Försök till överslätande - slår ut med händerna] Det var ett skämt.
Hur mår ni?”

*dödstyst*

Insikt: Vår personalchef måste stått sist i kön när Gud delade ut hjärnorna.

Rekommenderad strategi inför nästa match: lämna WO direkt. Det sparar åtminstone tid. Även om det inte är riktigt lika kul

Glad i hatten

Jag har under många år, med relativt goda belägg, framhärdat att jag arbetar i en av mellansveriges absolut mest imbecilla kommuner. Idag känns det som om jag fick backa på den punkten.
Det är sannolikt få i vårat avlånga land som har missat inköpet av 60 hattar i Laholm, men det GÅR helt enkelt inte låta bli att kommentera.

På något vis sätter detta avslöjande fingret på den antidarwinism som frodas innanför väggarna i våra kommunhus.
En utredning kring "hur tänkte du nu?" motsvarar sannolikt en avhandling inom rättpsykriatrisk undersökning - dvs en telefonkatalog tjock i times new roman 6 punkter.
Och att försöka nå fram med någorlunda adekvat information som sparbeting kontra korkade inköp relaterat signaler utåt känns som att skjuta lite ovanför målet.
Det är liksom samma sak som att köra derivata för en treåring.

Jag har egentligen bara en kort information att framföra till kommundirektören:
Det är inte hatten som gör skillnaden, utan vad som ryms under hatten*.

Men eftersom just detta* verkar vara det grundläggande problemet så blir de tu, i enlighet med vad kommundirektören själv kommit fram till, en symbios. Ett moment 22 helt enkelt.
Men i kommundirektörens fall, med en relativt måttlig åtgärd.

Mitt tips: exekutionspatrull. Billigt. Snabbt. Effektivt.
Dum, dummare, Laholm.

Tillbaka i tryggheten

Föregående veckas hippiestämning avrundades i halvlek. På onsdagen var alla lika desilliusionerade, cyniska och paranioda som vanligt.
Kommunchefen var återigen det suraste man krockat med. Ekonomichefen ruttnar ihop om man UNDERSKRIDER budget (= merarbete om den inte är i balans) och kommunalpolitikerna hemfaller åt sina svepande plattityder när de vill undvika sina tillkortakommanden.
Kort sagt. Ingen jävel säger nej.
Inte ja heller för den delen.
Puh. Höll på att få ett helvete hemma av alla uppåtutfall. Frugan trodde väl att jag körde bortamatch eller något.
Nu är man äntligen tillbaka i kända hjulspår.
Det känns tryggt. Ekorrhjul och helgsexträsk.
Stora frågor som mörk eller ljus slips.
Aldrig svart eller vitt.
Grått.
Som den mus man är.
Störtskönt

Vad var oddsen på det?

Det är verkligen osannolikt hur mycket fienden förenar. Efter föregående veckas konferaaaaaans har alla tjänstemannaträlar stämt in i samma kör; "våga säga nej till chefen".

Och som invald i kören behöver man inte ens ta ton för att räknas med i gänget.
Detta är fantastiskt. Inget backstab. Inga menande blickar. ALLA är en enda BIG HAPPY FAMILY. Vilket direkt innebär att effektiviteten höjs ungefär 40 procentenheter.
Omvänd psykologi?

Det är fanimej OTROLIGT.
Antingen är personalchefen ett geni - i rakt nedstigande led besläktad med Freud - eller också bör han köpa en lott. Omgående.

Jag själv har under den gångna veckan glidit runt på en våg av välbehag.
Som en heroinist efter en sil ungefär.
Småvisslande. Välvilligt jobbsnackande och nästan äckligt glättig vid köksbordet på kvällarna.
Av de förbryllade blickarna när jag kliver över tröskeln till hemmet att döma ger jag det max två veckor till innan jag blir satt under någon form av psykologisk utredning.
Men, å andra sidan. Livet återgår snart till det gamla vanliga.
Lugn. Bara lugn.

Mr Outlaw i exil

Det har varit tyst på bloggen i veckan. Det har sin mycket naturliga, men ack så banala förklaring... jag har varit på konferaaaaaaans.
Fint som snus. Mr Outlaw och 500 andra kommunalanställda på ett och samma ställe. Hade man bombat anläggningen så hade skattekassan drygats ut något oerhört i dessa svångremstider.
Jag ska inte förneka att tanken slog mig när inbjudan kom. Men efter att ha detaljstuderat deltagarlistan insåg jag att detta sannolikt inte var arbetsgivarens primära syfte. Det fanns för mycket "nyckelpersoner" med. Fan vet varför undertecknad blev inbjuden.

I alla fula fall; temat för konferaaaaaaansen är än idag oklart, med sannolikt skulle det vara någon form av inspirationskör. En kick-off som de säger i verkligheten.

Döm därför av min förvåning när en av föreläsningarna titulerades "Våga säga nej".
Man undrar onekligen hur personalchefen resonerade när höga vederbörande bokade denna vecka med kommunens bästa för ögonen.

Att snacka faran med att ro när skutan sjunker är för kommunalare detsamma som att predika för en frälst församling.
Denna samling människor som intialt lämnar bromsspår efter sig i alla lägen var närmast i trance efter denna, för konferaaaaaaaaansen sista, föreläsning.
Vi snackar väckelsemöte av stora mått. Hallelujastämning och tungomål. Känslan av ett med världen. En högre grad av förståelse. En insikt av att man är på rätt väg.

Fatta snöbollseffekten av denna inspirationsvecka när folk ska redogöra för highlights från veckan.
Det är sällan man har längtat så mycket till måndagen.
Stilstudie kommer.

Tyckt & tänkt

Här i Hall of Hell är det den som tycker högt som får bära hundhuvudet.
Idag var det stackars kanslichefen som, mycket diplomatiskt, framförde en åsikt i den nya huvudfrågan; premieringen av medborgarförslag.
KF hade i ett mycket oigenomtänkt ögonblick beslutat att alla medborgarförslag som hade sin grund i klagomål skulle premieras med en trisslott.

Att premiera klagomål tyckte kanslichefen kanske inte var att sända ut riktigt ”rätt signaler.”

Ojojoj. Stackars liten. Det skulle han aldrig ha sagt.
Nu är han ute kylan. En illojal. En Judas.
Skulle inte förvåna mig om han köps ut för sisådär en tre årslöner. Sådant folk går ju inte ha.

Lyckas han frigöra sig från bojorna och dessutom få pynt så ska jag fanimej också ta bladet från munnen.
Mr Outlaw skönjer ett ljus i tunneln.

Anti-Idol i ny tappning

Sitter, mycket nostalgiskt, och ögnar igenom gamla Janne-Josefsson-reportage på Youtube. Vilken go gubbe han är.
Och Sverker och soptunnan. Va? Vilken folkhjälte!
För att inte tala om Aschberg - med mediaproduktioner som i och för sig står i bjärt kontrast mot varandra - lite lågvattenmärken, men en hel del ganska schysst journalistik.

Grabbar, jag har ett förslag:
Kom hit!
Ni kan köra hela korrupta-samhället-soptunne-grannfejden-prylen här.
I en enda megaojoj-produktion.
Kommer bli en längre programserie än Dallas. Jag lovar.
Allt under samma tak. En bestseller - alla kategorier. Som kommer få Brothers att blekna vid en jämförelse. Utan sprit inblandat.
Promise.
Glöm inte vem som tipsade er.

Galet sant

Det frågas om det jag skriver är sant. Och jag kan till viss del förstå det makabra i händelseberättelserna, så frågan är berättigad.
Men det är faktiskt helt sanna återspeglingar som görs. Sannolikt med någon annan förklaring som följd om frågan ställdes till någon av kommunens ansvariga.
Men sant, det är det. Varenda ord.
Bedrövligt. Men sant.
Till stöd för min framställan presenteras följande bevis på galenskaperna inom det offentliga:

http://www.youtube.com/watch?v=9wfMVvGahmI

Ett litet exempel. Av många. Dock inte från ”min” kommun.

Högförräderi och kontraspionage

Dagens kommunala rapport.
När vi inte kan konkurrera med hjälp av väl underbyggda argument så skrämmer vi skiten ur befolkningen med propaganda med undertonen ”detta har vi redan testat – 1927 – och då gick det åt helvete” eller ”det är inte för ALLAS bästa – i sann DEMOKRATISK anda” och exemplifierar med skräckexempel som kommuner nära ruinens brant och relaterar lågmält till SDs senaste valsiffror.

Häromdagen gjorde min kollega sig skyldig till högförräderi (per kommunal defintion):
Två människor möts. Den ena jobbar på en granskande myndighet. Samtal om ditten å datten följer. Samtalet svänger in på kommunen i stort. ”Finns det några organisationsutredningar på gång?” frågar granskande person.
”Ja, svarar granskad kollega ärligt, men jag tror inte den är färdig ännu.”
Granskande person begär ut handlingen.

Idag kom kommunchefen uppspringande; högröd i ansiktet, och lät med barsk stämma förklara för vår förvaltningschef att han skulle se till att hans personal slutade skvallra.
Munkavle?
Vad hände med konstitutionella rättigheter såsom meddelarfrihet? Eller varför inte gammal hederlig uppriktighet? Om man blir tillfrågad?

Hädanefter skall vi enlighet med vår nya presspolicy hänvisa till närmaste chef alternativt svara; ”Vet inte”, eller ”Inga kommentarer”.
Offentligheten vet inga gränser.
För sådana hemligheter måste ju falla in under rikets säkerhet.
Lyft blicken för fan.

Vi stackars slavar...

Det man slås av om man googlar ”kommunalare” är hur jävla eländigt det är att vara anställd i kommunens tjänst.
Och det är klart, om man på Hedenhös tid inte var bekant med orden ”budget” kontra ”resultat” så har det sannolikt varit ett hårt uppvaknande för många stackare med uthämtad guldklocka efter år av tjänst i skyddad verkstad.

Hallå? Trodde du att pengar regnade som manna från himlen? Och det faktum att du avlönas med 20 papp per månad (kostnad ca 40 papp) tänkte du att du förtjänade - exakt hur?
Var gick det snett liksom?

Här kan särskiljas tre tydliga grundorsaker:
1. Vi premierar NÄRVARO. Inte resultat. Närvaro.
2. Vår verksamhet handlar om att förvalta – inte utveckla. Utveckling får endast ske genom demokratisk representation. Dvs. våra politiker.
3. Vi attraherar därför ja-sägare som inte stör systemet, dvs. inga ENTREPRENÖRER.

Det finns ett ordstäv som säger att ”som man bäddar får man ligga”.
Försök dra in 40 papp i vinst varje månad själv ska du se hur mycket du får jobba.
För att finnas på plats och bara agera på input och inte tänka själv tycker jag att 20 papp i månaden är jävligt bra betalt.

Men, å andra sidan…. Vad fan vet jag?
I enlighet med god demokratisk anda är det ju min uppfattning, och inte deras, det är fel på.

Dagens fikarast

Folk kverulerar högljutt över den senaste lönerevisionen. Stackars jävlar, bara max 2 %.
Jag har en polare som sliter skiten ur sig inom den privata sfären för att – som hans arbetsgivare (förvisso rättmätigt) uttrycker det: Bära sin egen vikt. Han fick inget lönepåslag alls i år, på grund av det konjunkturella läget.
Men är ändå löjligt tacksam över att ha kvar sitt jobb.

Därför blir det extra enerverande när samtalsämnet helt plötsligt svänger över till aktuella TV-program.
Något helt fantastiskt har ånyo drabbat Sverige. Idol. Och kommunalanställda tömmer uppenbarligen sina telekonton till förmån för musikens Sverige. En och annan har även stöttat Körslaget, framkommer under en - i vanlig ordning – mycket EXTENDED fika.

Nobelt. Men det här med lönerevisionen då? Eller varför inte, om man nu ändå ska vaska ur den tunna plånboken; istället sponsra ”Radiohjälpen” är inte det riktigt lika sexigt?
Eller, har jag fattat fel?
Hur farao gick det här ihop?

Dagens hets mot folkgrupp

Jag begick det stora misstaget att försöka mig på att skämta med mina kollegor idag. BIG mistake.
Angående den höga kvinnorepresentationen inom vård kontra deras lön:
Mr Outlaw vid fikat: "Kvinnor brukar säga att det värsta de har gjort är att föda barn. Och det gjorde de gratis. Då är det väl inte så jävla konstigt om de ARBETAR mot en låg lön?"

Pinsam tystnad.

Hmm. De verkar inte riktigt ha hajat konceptet SKÄMT.
Nu gör vi som vi brukar här. Vi benar ut det hela.

Förtydligande – beskrivning av ordet skämt:
”Ett skämt är en slagkraftig formulering eller syftning avsedd att vara rolig och locka till skratt. Ofta är sanningshalten i ett skämt tvivelaktig. Ett skämt kan också syfta på busstreck, någon som skojar med en.”

För det andra - ironi:
”Ironi (grekiska είρωνεία eironeía, bokstavligen "omkasta", "förställa") är en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas. Publiken skall även vara införstådd med detta. Ironi kan vara humoristisk, men behöver inte vara det.”
Källa: Wikipedia

För det tredje – en viss typ av skämt (i synnerhet de med ironisk underton) kräver intelligens. Om du är osäker på om du greppar så kan du fått ett tydligt besked på vad du kan förvänta dig genom att kolla här:
http://www.iq-test.se/

Detta skämt svepte förbi auditoriet som en sunnanvind och var borta, och de hade inte ens märkt det.
Swosh för en döv, liksom.
Å denna arsenal ska föreställa Sveriges ryggrad.
Ibland skrämmer de verkligen slag på mig.
Jag skäms.

Somliga straffar Gud...

med detsamma. Efter år av nollor i sjukkolumnen, har det nu blivit en plump i protokollet.
Jag har kollat noga så att det inte har vuxit ut en knorr därbak. Det har det inte, ännu.
Däremot horn i pannan och jag drar, närmast religiöst, slutsatsen att detta är mitt straff för att jag har tagit bladet från munnen.

Skulle förmodligen fortsatt hålla truten och knyta näven i fickan, gå in på grannens kontor och ondgöra mig på betald arbetstid, för att sedan vända på kappan när föremålet för dagens personangrepp äntrar korridoren.

Fan. Nu är det kört.
Man kommer hitta mig i delar i svarta sopsäckar - nedtryckt i en myr.
IT-avdelningen har garanterat varit inne på min URL och spanat, för att sedan lägga ut Antrax på mitt kontor, på order av kommunledningen.
Tur för mig att de sin vana trogen snålade på personalvården och köpte någon billig skit.

Smider i skrivande stund planer på att snabbt göra mig oumbärlig i någon meningslös utredning så att de omöjligt kan ta kål på mig.
Survival of the greyest.
Hehehe.

Jaha, så var det dags igen

Se där ja. Någon har tänkt till. Gjort något riktigt bra.
Inte bara för höga vederbörande själv, utan för många och för framtiden. Helt enkelt gjort ett alldeles förträffligt arbete.

Belöningen kom snabbt. En utredning tillsattes. Som såg till att blanda in mycket folk för att tycka till. Observera: t y c k a till. Inte tänka till. Tycka till.
För att f ö r a n k r a.

Och i revirpinkeriets näste med fritidspolitiker med nepotiska drag och en tjänstemannakår som är tröttare och räddare än fångarna i Auschwitz så mynnar utkomsten av denna utredning ut i precis det man väntade sig.
Ett enda stort frågetecken.

Det som var kristallklart från början är nu omöjligt att genomföra. Eller mer konkret; "utredningen visar på att framtaget förslag förvisso innebär en rad effektiviseringsmöjligheter, men även svårigheter som i dagsläget är svåra att överbrygga. För att förslaget skall nå full genomslagskraft ser utredarna ett behov av en omorganisation och föreslår därför en ny översyn av organisationen."

Kort och gott; om vi krånglar till det riktigt jävla mycket slipper vi fatta ett beslut som någon kommer vara tvungen att stå till svars för om det inte blir bra. För det brukar det sällan bli.
Tänk att man aldrig upphör att förvånas.

Kan man tänka sig...

Det är fanimej helt otroligt. Att man på gamla dar skulle bli så in i bänken provocerad att man känner en urge att bara skrika rakt ut. I en blog.

Ungefär som den stackars eremiten i "Life of Brian" som efter år av tystnad hade en jävel som hoppade ner i hans grop och rubbade hans cirklar.

Det har hoppat många jävlar i min grop genom åren, det kan jag lova, men på något underligt vis fick jag alldeles häromdagen nog.
Nog av alla imbecilla människor. Nog av alla blinda som följer en annan blind, utan eftertanke. Nog av slöseri med tid, pengar och liv. Nog.

Nu ska jag ge igen. På det svenskaste sätt som finns.
Anonymt. Utan att sikta. Och därmed utan att ge möjlighet till bättring för den eller de det berör.

Mitt patos är inte högre än någon annans. Jag gör heller inte anspråk på att vara bättre än någon annan. Jag bara tycker. Nu, världspremiär, högt.

Genom en snapshot av mina erfarenheter, målade i det svartaste svart, hoppas jag att den lilla grå musen i gropen kommer växa till en stor svart råtta. Som vågar tycka till live.

Men tills dess. Det är bara att erkänna.
Jag är en ful fan. En outlaw. Som hellre blir rik än känd.