* rajraj*

Mr Outlaw hade, likt många andra kommunalanställda, siktet inställt på att bli en full fan på den årliga julfesten. Ja, vaddå? Gratis är gott. Man är ju inte mer än människa? Dessutom är umgänge med merparten av kollegialet att föredra under någon form av mental bedövning.
Såhär i efterhand kan sägas att man ska tacka sin lyckliga stjärna för den lille tjommen iförd vitt på högeraxeln. Han drog i handbromsen tidigt. Så tidigt att en katastrof gick förhindra. För katastrof, det hade det kunnat bli. Mer än vanligt alltså.
Sammanfattningsvis kan sägas att en unisont kåtslag måtte ha drabbat hela kåren, för
t.o.m. lilla gråa sura tanten med knytblus i receptionen efterlämnade snigelspår efter sig. Folk slet och drog i varandra som besatta, och jag räknade till inte mindre sju (udda par – jag vet) människor glömde gå hem innan de gick och lade sig. Gud vet hur många fler det var som stämde av sitt marknadsvärde på köttmarknaden och idkade samkväm i någon sunkig städskrubb.
Tänk att den kommunala samlingslokalen kunde omvandlas till en sådan tryckkokare. Hade man haft känselspröten ute i tid hade man ju tagit med någon form av teknisk anordning för att föreviga eländet.
Bara innehavet av denna film hade inneburit en fallskärm som hade fått Mats Lagerqvist att bli grön av avund.
Men nu: Ingen film. Ingen salongsberusning. På jobbet: ingen som kom ihåg/ville minnas.

1-183 till kommunalarna. Där sprack nollan.
Fan också.