Kan man tänka sig...

Det är fanimej helt otroligt. Att man på gamla dar skulle bli så in i bänken provocerad att man känner en urge att bara skrika rakt ut. I en blog.

Ungefär som den stackars eremiten i "Life of Brian" som efter år av tystnad hade en jävel som hoppade ner i hans grop och rubbade hans cirklar.

Det har hoppat många jävlar i min grop genom åren, det kan jag lova, men på något underligt vis fick jag alldeles häromdagen nog.
Nog av alla imbecilla människor. Nog av alla blinda som följer en annan blind, utan eftertanke. Nog av slöseri med tid, pengar och liv. Nog.

Nu ska jag ge igen. På det svenskaste sätt som finns.
Anonymt. Utan att sikta. Och därmed utan att ge möjlighet till bättring för den eller de det berör.

Mitt patos är inte högre än någon annans. Jag gör heller inte anspråk på att vara bättre än någon annan. Jag bara tycker. Nu, världspremiär, högt.

Genom en snapshot av mina erfarenheter, målade i det svartaste svart, hoppas jag att den lilla grå musen i gropen kommer växa till en stor svart råtta. Som vågar tycka till live.

Men tills dess. Det är bara att erkänna.
Jag är en ful fan. En outlaw. Som hellre blir rik än känd.