Vad var oddsen på det?

Det är verkligen osannolikt hur mycket fienden förenar. Efter föregående veckas konferaaaaaans har alla tjänstemannaträlar stämt in i samma kör; "våga säga nej till chefen".

Och som invald i kören behöver man inte ens ta ton för att räknas med i gänget.
Detta är fantastiskt. Inget backstab. Inga menande blickar. ALLA är en enda BIG HAPPY FAMILY. Vilket direkt innebär att effektiviteten höjs ungefär 40 procentenheter.
Omvänd psykologi?

Det är fanimej OTROLIGT.
Antingen är personalchefen ett geni - i rakt nedstigande led besläktad med Freud - eller också bör han köpa en lott. Omgående.

Jag själv har under den gångna veckan glidit runt på en våg av välbehag.
Som en heroinist efter en sil ungefär.
Småvisslande. Välvilligt jobbsnackande och nästan äckligt glättig vid köksbordet på kvällarna.
Av de förbryllade blickarna när jag kliver över tröskeln till hemmet att döma ger jag det max två veckor till innan jag blir satt under någon form av psykologisk utredning.
Men, å andra sidan. Livet återgår snart till det gamla vanliga.
Lugn. Bara lugn.